Så bygger vi med ett team av AI-agenter i Slack

När folk hör att vi "bygger med AI" föreställer de sig oftast något av två saker. Antingen en utvecklare som trycker tab för att autokomplettera en kodrad, eller ett chattfönster man klistrar in frågor i. Det vi har byggt på Luminbrane är varken eller. Det är ett team.

Vi är ett litet företag. För att hålla den takt vi vill ha har vi gett oss själva fyra kollegor som råkar vara agenter. De bor i Slack. Man pratar med dem som med vem som helst annan i teamet, ett direktmeddelande eller en tagg i en projektkanal, och de gör riktigt arbete: de triagerar förfrågningar, planerar funktioner, skriver och testar kod, öppnar pull requests och gör releaser. De har var sitt tydliga ansvarsområde, och (det är den biten folk inte väntar sig) en personlighet.

Det var planen, i alla fall. Verkligheten har blivit mer intressant än så, och jag återkommer till det i slutet.

Personligheterna är inte dekoration. När fyra agenter delar din arbetsyta behöver man kunna se på direkten vem som gör vad. Att ge var och en en egen karaktär gör dem begripliga. Man slår inte upp i en manual för att minnas vilken agent som granskar releaser. Man bara vet det, för Reala pratar som en hamnkapten och Bob säger "right then" innan han kavlar upp ärmarna.

Möt teamet

Iris: koordinering

Iris är från Göteborg. Det är henne man kommer till först med ett problem. Hon lyssnar i våra projektkanaler, listar ut vad som faktiskt efterfrågas och förvandlar en lös förfrågan till ett konkret förslag: vilket initiativ det hör till, hur "klart" ser ut, vad som kan gå fel. Hon sätter inte igång på en känsla. Hon föreslår, väntar på ett ja, och lämnar först då över jobbet till den som ska göra det. Hon är dessutom disciplinerad med kostnad och brus. Hon lägger sig inte i ett samtal om hon inte är någorlunda säker på att hon har något användbart att tillföra.

Bob: byggaren

Bob är från Durham i nordöstra England, och han är med god marginal den artigaste i teamet. Han är en hantverkare. Mät två gånger, såga en gång. Te, aldrig kaffe. Ge honom en uppgift och han rör inte en kodrad förrän han har visat dig en plan och du har godkänt den. Sedan skriver han testerna först, får dem att gå igenom, och öppnar en pull request för en människa att granska. Han mergar aldrig till huvudgrenen själv. Det är inte hans beslut, och han skulle aldrig ta sig den friheten. En knepig bugg är "a bit fiddly." En ren lösning är "not bad, that."

Reala: releaser

Reala är holländska, från Rotterdam, och hon behandlar en release som en hamnkapten behandlar en avgång: lugnt, noggrant, ingenting lämnar hamn av misstag. Hon samlar ihop det som ändrats, skriver utkast till releasenoteringar, väntar på godkännande, släpper och annonserar. Är något inte redo så seglar det inte.

Otto: backloggen

Otto är från Hamburg, och han sköter böckerna. Han förvandlar samtal till ordentligt arkiverat arbete i Linear, håller ärenden kopplade till rätt projekt, och vägrar låta lösa uppgifter sväva omkring utan ägare. Föga glamoröst, och helt nödvändigt.

Så flyter arbetet faktiskt

Säg att någon släpper en idé i en projektkanal. Iris fångar upp den, ställer en eller två klargörande frågor och skriver ett kort förslag. Vi läser det och säger "approve". Iris lämnar över till Bob med repo och ärende. Bob läser kodbasen, återkommer med en plan och väntar. Vi godkänner igen. Nu bygger han, tester först, och postar små lägesuppdateringar längs vägen ("2 av 5 klara, ETA ungefär fyra minuter") så att vi aldrig lämnas undrande. När han är klar ligger där en pull request och väntar, med planen, testerna och resonemanget nedskrivet. En människa granskar och mergar. När det är dags att släppa tar Reala vid.

Under huven kör varje agent på Anthropics Claude-modeller och lever som en egen "managed agent" med eget minne. I vardagen är det som betyder något enklare än så: de finns i Slack, och de följer reglerna.

Två godkännanden, en människa som mergar, riktiga tester, ett spår att följa. Inget av det är en slump.

Skyddsräckena är hela poängen

Det vore lätt att bygga något som ser imponerande ut i en demo och skrämmande ut i produktion. Den intressanta ingenjörskonsten här är inte att få en agent att skriva kod. Den delen är nästan gratis nu. Det är att få ett helt team av dem att jobba säkert.

Så varje agent verkar inom hårda regler. De agerar aldrig utan uttryckligt godkännande. De pushar aldrig rakt till huvudgrenen; människor mergar. De skriver tester före implementationen, inte efter. Var och en håller sig strikt i sin fil. Bob jobbar med ett repo och en uppgift i taget. Iris håller sig till ämnet i kanalen hon är i. Och de är ärliga: är en agent blockerad eller osäker säger den det rakt ut istället för att gissa.

Ingen av de här reglerna ger en flashig demo. Alla är de det som låter oss faktiskt lita på systemet med riktigt arbete.

Varför det funkar för ett litet team

Löftet med agenter är inte "sparka teamet". Det är hävstång. En handfull människor kan planera, bygga, granska och släppa långt mer än de skulle kunna ensamma, utan att ge upp det som gör mjukvara bra: granskning, tester, medvetna releaser, och en människa som avgör vad som är värt att göra. Agenterna sköter det jämna, strukturerade arbetet. Vi stannar kvar i loopen där omdöme spelar roll.

Och ärligt talat är det ett trevligare sätt att jobba. Teamet i vår Slack är gott sällskap. Bobs artighet, Realas lugn, Ottos ordning, Iris sunda förnuft. De har jobb att göra, och de gör dem bra.

Vad vi har lärt oss (och fortsätter lära)

Den ärliga uppdateringen: vi kör inte det här exakt på det sätt som beskrivs ovan, och vi letar fortfarande efter rätt mix. Det vi hade fel om var inte teamet. Det var att vi behandlade helt autonomt som målet i sig, istället för ett läge på en ratt.

Den ratten går mellan två lägen. I ena änden tar en agent ett jobb från början till slut. Den läser kodbasen, planerar, skriver, testar, itererar och öppnar sin pull request. I den andra änden sitter jag i Claude Code som CLI och kör, med modellen som assisterar drag för drag. Inget av lägena passar allt. Tiden sedan dess har gått åt till att lära oss vilket läge som passar vilken uppgift, och att finjustera mellan tre saker som drar åt olika håll: budget, kreativitet och hastighet.

Budgeten knuffade först. Att låta en agent köra helt autonomt drar betydligt mer än att styra själv. När jag är med i loopen kapar jag återvändsgränder tidigt, medan en autonom agent utforskar dem hela vägen innan jag ser resultatet. För ett litet företag som håller koll på utgifterna märks det.

Kreativiteten knuffade härnäst, och mer oväntat. Jag saknade arbetet. Att lämna en funktion till Bob och få tillbaka en färdig pull request är effektivt, men någonstans i den överlämningen tappade jag den del jag faktiskt tycker om: byggandet, de små besluten, de där stunderna när man stannar upp och tänker det här kan bli renare. Full autonomi kan optimera bort hantverket tillsammans med slitet, och det är ett dåligt byte för någon som bygger för att han gillar det.

Hastigheten drar åt andra hållet, och håller oss ärliga. För arbete som är tydligt avgränsat, repetitivt och fattigt på omdöme är en autonom agent verkligen snabbare, och där förtjänar den sin plats rakt av.

Så teamet landade i en balans snarare än en dom. Otto gör mest riktigt arbete nu. Han håller backloggen ärlig, triagerar nya idéer till rätt initiativ och ser till att inget jag säger i en kanal försvinner, vilket är arbete jag aldrig själv skulle tycka om att göra. Iris blev ett bollplank. Jag kommer till henne med en rå idé och hon säger emot, sätter ord på riskerna, och säger till när "klart" är luddigt. Bob och Reala går lättare än förr. Jag har dragit tillbaka det mesta av byggandet och releaserna in i Claude Code där jag vill ha händerna på ratten, och lämnar dem de tydligt avgränsade sträckorna där det lönar sig att köra autonomt.

Poängen är att ratten inte ställs in en gång. Vi flyttar den per uppgift, och var den hamnar fortsätter att skifta i takt med att modellerna blir bättre, vårt omdöme om dem skärps, och kostnaderna ändras. Det är den verkliga lärdomen så här långt. Målet var aldrig att ta bort mig själv från arbetet. Det var att fortsätta finjustera mixen av autonomt och assisterat tills det jag blir kvar med är arbetet värt att göra.

Vi är långt ifrån klara med det här. Om något börjar den intressanta delen först nu. Vi kommer att fortsätta skriva om det medan det förändras: mönstren som funkar, de som inte gör det, vart vi flyttar ratten härnäst, och hur det är att driva ett företag där några av ens mest pålitliga kollegor är agenter.

Marcus Adolfsson, Luminbrane